Den kallaste julen jag upplevt, som jag minns i alla fall, verkar det som julen 2010 är på väg att bli. Minusgrader dygnet runt och inte så få heller. Medeltemperaturen är -5 grader, och har varit så några veckor nu. Detta är just sådana jular man drömde om och önskade som barn. Det var för all del vinter men ofta var det en eller ett par dagar med lite lätt snöfall. Men visst var det vinter även på 50-talet.
Bort till lilla Anna-backen sprang man snabbt då snötäcket blivit någon centimeter djupt. Visserligen skulle man springa snabbaste vägen förbi ”grusans ande”, gubben som hade en äppelodling i en sänka som löpte längs nuvarande Hofverbergsgatan. Det var med klappande hjärta man kutade förbi, alla hade hört hur hemsk mannen var. Fast om sanningen ska fram tror jag aldrig någon sett mannen ifråga. Men det är ju mycket mer spännande att palla äpplen om det är förenat med en ruskig historia.
Sen var det en annan historia att våga åka bob i backen. Den var livsfarligt brant, men en kvarts backe tordes jag åka och även en halv backe om jag inte hade lillasyster att hålla rätt på. Min kusin Karl-Axel hade byggt en sparkstötting till mig, men det var inte ofta det var snödjup tillräckligt så att det var sparkföre. Men mina bröders bob lånade man för att åka i backarna. Pulkor eller tefat var inget som man hittat på ännu, det var synd för de är ju lättare att åka på då det är skralt med snö.
Jag minns att jag fick överta Runes gamla skidor och det var en lyx med skidor i Skåne. Skidparet hade inte ett uns färg kvar, om de någonsin haft det. De var som ett par ohyvlade bräder som sågats spetsiga framtill. Remmarna var slitna och sköra och man fick akta sig för att köra i djupare snö än någon centimeter, för det var inga uppböjda brätten framtill, de hade gett efter för länge sen. Men köra skidor skulle man ändå. Om det hade funnits några stavar till vet jag inte men jag ”snodde” coronne-pinnar, köerna till vårt coronnespel, de fungerade ypperligt. Tills en dag då jag körde över en brunn vid rännstenen, då bara sjönk pinnen ner, förskräckt släppte jag pinnen. Förstod inte vad som hände, men vi blev en pinne kortare till vårt spel, kunde bara spela coronne på tre man i fortsättningen.
När man blev lite äldre gav vi oss iväg ner till Kopparmölleplatsen där fanns det också backar att åka i. Backen där är ganska brant med en promenadsväg på tvären mitt i backen. Den är därför avdelad på ett naturligt sätt till att vara långa, livsfarliga med ett rejält gupp mitt i och sedan finns halvbacken som är en fegvariant för oss som inte är så modiga. Hit släpade man boben för att åka, men de jobbigaste var vägen dit och hem för det var lång väg för ett par barnsben.
Det var lika långt att gå upp till ”Kremman” för att åka skridskor, men det var en fin skridskobana då det frusit till. Kremman var den vallgravsliknande damm som omgärdar krematoriet. Mina bröder brukade gå upp till ”Fordadammarna” som egentligen bara var översvämmade mossar som var belägna där nu ett industrisamhälle håller på att etableras norr om Helsingborgs nuvarande soptipp. DET var långt att gå, men det hände att jag fick följa med. Och att få följa med bröderna var alltid spännande. Mina skridskor bestod i ett par s.k. kvartsrör, snäppet bättre än sillarör, som var det allra mest simpla man kunde ha. Att far lyckades få mig att vara stolt över att det inte var enkla sillarör är mig en gåta. Redan på denna tid hade märkesjämförelserna blivit märkbara. Jag fick senare ett par riktiga skridskor i julklapp, hade önskat och drömt om ett par sådana där vita med kängor upp över vristen, eller i alla fall ett par vita helrör, men tomten kom med ett par svarta helrör ”killskrillor”. Men jag vet att jag sov med dem på julenatten så jag blev ändå glad för dem. Nu kunde man sticka upp och köra skrillor på ”Karusan” som senare blev utbyggd till en riktig ishockeyrink.
Minns att jag var med far där en gång för att titta på en match, vet inte vem som spelade men minns hur alla i publiken hoppade hela tiden, vi skåningar är inte rustade för att vistas utomhus kalla vinterkvällar.